Two gone, one to go!

Kom precis hem från Kastrup där jag vinkade av min älskling.. Sitter här och har samlat mig i typ 20 min för att kunna skriva ett inlägg om "avskedet" eller man kanske ska försöka se det mer positivt och säga: Början på vårt livs resa.
Igår var det avskedsmiddag och det mesta blev upp- och nervändt på slutet men jag och min snuppi löste det och packade om HELA hennes packning och förminskade den radikalt (aningen stolt är jag faktiskt).
Men när vi (jag, sophie, sophies pappa, sophies syster louise och madde) kom fram till incheckiningen, efter att vi chockerats av de sjuuuukt långa köerna på flygplatsen, fick vi veta att EN av sophies väskor vägde 12 kilo mer än den fick. Panik utbröt för en stund men sophies pappa hittade två kartonger så vi fick packa om allt ännu en gång. Wiie! :P
Hur som haver så slapp vi stå i den långa kön en gång till eftersom en man (a.k.a. ängel) öppnade en incheckning för oss eftersom vi hade brottom och lät oss slippa betala för övervikten. Thank god for that man! :P (för det var inte LITE övervikt, haha)
Sen rusade vi bokstavligt talat till säkerhetskontrollen och sophies pappa knuffade i princip in henne så hon knappt han säga hej då till oss.
Men hon hann ge mig ett armband och fälla en och annan tår, jag försökte vara stark och höll inne tårarna och sa: Vi ses snart gumman!
I samma ögonblick när jag sa det insåg jag att jag ljög henne rakt i ansiktet.. Vadå ses snart? Ett år är fan inte snart! Visst sophie kommer hem till jul, påsk, m.m. Men inte jag... Jag kommer sitta där i ett arabland och längta efter mina älsklingar här hemma medans jag lider mig igenom slutet av ramadan och alla andra seder de har där.
Det var riktigt svårt att inte gråta, att se min lilla snupp gå iväg och följa havet av människor för att flyga bort från mig, det gjorde ont i hjärtat och jag vill bara springa efter och hoppa på planet. Men jag vände mig om och gick med de andra bort.. Med tunga steg och ett hjärta som slog 190 kom vi ut ur flygplatsen och där borta kunde man se henne, genom fönstrena på byggnaden, gå med din lilla väska i sin stora gråa tröja. Det kändes helt sjukt, då brast det för mig... Jag kunde verkligen inte hålla tårarna inne mer, tanken på att inte kunna åka hem till henne och ha alla myskvällar som vi brukar känns så tungt. Jag vet att vi kommer ses igen om ett år men det är så länge, eller det låter länge iaf. Men ett skolår gick ju fort så man får hoppas att detta går lika fort!
Kommer sakna dig min älskade snupp, du förstår inte hur mycket jag älskar dig. Du får ha ett helt fantaskiskt och underbart år i Milano så ses vi sen i Sverige igen!
Ska aldrig ta av mig armbandet! Du finns i mitt hjärta raring! :)

När jag stod där på flygplatsen insåg jag hur sjukt snart det är jag också står där, i sophies skor. Usch, fick så ont i magen och man kände bara: Var faaan e närmsta toalett liksom. :P
Visst, jag kommer få uppleva så jäkla mycket och kommer säkert ha det hur bra som helst. Kommer förmodligen inte ångra att jag åkte en sekund när jag väl kommit hem igen om ett år. Men jag vet att det kommer bli jobbigt i början och sen från och till när jag är där nere. Ska fan fira min födelsedag, julafton och nyår med folk jag inte ens träffat än... hmm...

Pratade precis med min mamma och hon sa: Du får börja packa nu så smått, kasta allt du inte behöver för tiden går fort nu. Den rinner iväg och vips ska du åka. Har du kollat upp vacination, försäkringar, pratat med familjen osv?
Det är så mycket man ska planera och fixa, jag blir galen.
Och så den eviga fråga: Är du nu säker på att du vill åka?
Självklart vill jag åka och se världen, men det kommer bli tufft det vet jag om!

Two gone... one to go...